Sukukokous v.1892

Herman Adolf Hällströmin puhe Sukukokouksessa Simananniemellä v.1892

SLÄGTMÖTET Å SIMANANNIEMI

Syskon och anförvandter!

Såsom räknande mig till de gamles led ibland här samlade nära anförvandter, ber jag att få egna några ord till den yngre generationen bland oss. Vi stå här 3 generationer representerade, alla förenade genom slägtskapens, vänskapens" och barndomsminnenas band. Platsen, der vi befinna oss, är det gamla kära Simananniemi, dit för enhvar af oss minnen från någon tidpunkt af vårt lif kunna hänföras. Ja, kasta vi en blick tillbaka i tiden, var det här våra förfäder nästan i 2:ne led hade sitt bo, der de utvecklade en nyttig verksamhet, som ännu för kommande slägten tjenar till förebild. Jag tror derför, att denna sammanvaro, framkallad af en länge närd önskan hos ung och gammal af här samlade anförvanter, att ansigte mot ansigte se och återse hvarandra, har också en annan djupare betydelse än sammanträffandets fröjd. Visst är, att vid tillfällen som detta, till stundens glädje insmyga sig äfven betraktelser af allvarligare art. Åtminstone hos de äldre af oss stanna reflexionerna icke ensamt vid det närvarande. Tanken flyger till förgångna tider och oss föregående generationer, frågande om de frön till utveckling och det åskådningssätt af lifvet, vi af dem emottagit, funnit uttryck och lefvat upp hos de yngre i slägten. Ja, jag är öfvertygad att mången här närvarande, medvetet eller omedvetet, ställt till sig frågor, hvilka han önskat få besvarade nu, då vår åldriga slägts talrika medlemmar samlats från norr, söder, öster och vester. I mitt sinne gestalta sig dessa frågor till ungefärligen följande: Uppehållas och bevaras inom Hällströmska slägten ännu dess goda traditioner? Lefver fäderneärfd sed ännu inom Simananniemi vidt utgrenade stam? Fortlefva redbarhet och håg till arbete hos dess nu lefvande medlemmar och ha dessa förfädrens egenskaper under tidernas lopp hos deras afkomlingar så stadgats, att de numera utgöra en bestämmande grund till karaktärsutbildning? Lemnande åt enhvar att besvara dessa frågor, vill jag här nedan i korta drag teckna de personer, hvilka vi kalla vår slägts grundläggare:

Ett sekel har nästan förgått, sedan detta för oss så kära Simananniemi kom i vår slägts ego. Våra morföräldrar, Henrik Ervast och Lovisa Bohm, hvardera födda i Siikajoki i Österbotten, togo det först i besittning. Morfar, härintills inskrifven vid Vasa Hofrätt, utnämndes 1803 till domare i Kare-len och bosatte sig då å Simananniemi gård. Snart gjorde sig här hans på den juridiska tjenstemannabanan ådagalagda framstående kunskaper och förmåga bemärkta. Under en tidpunkt, då insigter och karaktärsfasthet mer än annars togos i anspråk, under den brytningstid då Finlands rättsliga ställning till Ryssland, efter lösslitandet af de gamla banden med Sverige, skulle ordnas, inkallades morfar från det aflägsna Karelen till medlem i landets Högsta Styrelse. Han blef dock aldrig främmande för denna ort, utan tillbragte städse någon del af sommaren härstädes i skötet af barn och barnabarn. Det var högtidsdagar för Simananniemi då den högt aktade presidenten vistades här, föremål för allmän och förtjent hyllning. Det var sorg här och vida omkring, då budskapet om hans förtidiga död hit anlände.

Vår mormor var en typ af annat slag. Hennes mans högstuppsatta ställning kunde ej förändra hen-nes ånspråklösa och flärdfria väsende. Det husliga lifvet var hennes verld och sedan hon på äldre dagar afstått från yttre verksamhet, sågs hon flitigt arbetande vid spinnrocken och väfstolen. Ehuru i många år beröfvad dagens ljus, förblef gumman lika arbetssam och lika förnöjsam. Stor var den akting hon af hög och låg åtnjöt och stort var det deltagande, som visades henne i sorgens och bekymrens dagar, sådana också hon i rikt mått fick pröfva.

Från Österbotten härstammade ock Hällströmska slägtens förfäder. Stamfadern, till börden Svensk, öfverkom från Skåne till Finland under förra hälften af 1700 talet, och hamnade omsider i Ilmola å Jussila hemman, der hans döttrars efterkommande ännu äro bosatta. Enda sonen blef kapellan i Solf, hvarest å kapellansbolet våra farfäder först sågo dagens ljus. Det är med känslor af undran och stör-sta högaktning tanken ledes till det fattiga kapellansbolet i det fattiga kapellet, då från detta anspråkslösa hem utgingo söner, de der hedrat sitt fosterland inom särskilda verksamhetsområden: 2 som vetenskapsmän af högsta rang, 3 åtnjutande samtidens aktning såsom dugande och aktningsvärda medlemmar af landets tjenstemannakorps. Man kan lätteligen fatta, att föräldrarnes tillgångar icke kunnat vara tillräkliga, att bestrida kostnaderna för de många sönernas uppfostran; men vi misstaga oss säkerligen icke, om vi antaga att det hos desse var hemmets sedliga inflytande, som mer än annat varit den väckande kraften till flit och sträfsamhet. De 4 äldste af bröderna vunno redan vid unga år ett bemärkt namn vid Åbo Universitet. Att detta icke kunde vara utan inflytande på de yngres utbildning låter lätt tänka sig, sannolikt uteblefvo ej heller materiella bidrag till de yngres uppfostran.

Efter afslutade Universitets studier flyttade vår fader, Johan Hällström, den 3:dje i ordningen af förenämnde bröder, år 1800 till Karelen, för att hos dåvarande domhafvanden der, vår morfar, begynna sin juridiska bana. Här å detta Simananniemi fann han ett hem i dubbel bemärkelse, ty vår moders hem blef ock hans. I många år verkade båda här gemensamt, ett föredöme för andra i redbart sträfvande och oförtrutet arbete. Mycket intresserad af jordbruk och dess binäringar lade han grunden till de utvecklade förhållanden i landets modernäring, landtbruk och boskapsskötsel, som Simananniemi nu intager. Tilltagande sjuklighet minskade hans arbetskraft, då sådan mest skulle varit af nöden. Han hade dock den bästa hjelp af vår moder, som stått honom bi i med- och motgång och omsider ensam fick uppbära tyngden af an stor, men skuldsatt jordegendoms vård. Detta var dock icke allt. Efter vår faders död voro af 9 barn 6 ännu omyndiga, oskolade och endels späda, hvilka kräfde sin moders alla omsorger. Ingen hörde henne klaga; men våra barndomsminnen förtälja, huru hon för vår skull arbetade och försakade. Huru mången sömnlös natt hade det ej kostat henne, för att vi yngre skulle blifva delagtiga af en dyr skoluppfostran. Hon fick dock skörda mödans lön, ty sin lefnadsafton, tillbringad i kretsen af barn och barnabarn, såg hon lugn och bekymmerfri. Med förnöjsamt sinne lemnade hon jorden, älskad och ärad af alla. Särskildt i dag minnes vi ödmjukt och taksamt hvad hon för oss uträttat.

Vid tal om våra fäder får jag ej glömma, att till den Karelska grenen af den Hällströmska slägten en annan gren af samma stam, Fredrik Adolf Hällströms i Uleåborg bosatta familj nära anslutit sig. På fädernet utgången från det lilla kapellansbolet i Solf, bar familjemodern ett namn på det närmasta förbundet med storverket Götha kanals i Sverige anläggning. Långa tider lefde broderfamiljerna åtskiljda, i ringa beröring med hvarandra, den ena i Karelen, den andra i Österbotten, tills broderbarnen lärt känna hvarandra och uppsökte den ena den andras hem. Vänskapsbanden ersattes omsider af andra sådana, knutna för lifvet. Nu stå vi här 2 grenar af samma stam, hvars rötter fått sin näring ur samma jordmån. Ej under om samma aktning för det förgångna samt gemensamma band från barndom och ungdom förena oss.

Emellertid har under tidernas lopp på den gamla Karelska stammen inympats nya skott. Många aktade namn ha fastvuxit vid slägten. Derigenom har det gamla hemmet blifvit för trångt; alla Johan Hällströms och Kajsa Stina Ervasts afkomlingar kunna ej mer der inrymmas. Mången son och mången dotter har derifrån utflyttat, bildat egen familj och sökt eget hem långt utom Karelens gränser. Men alla kalla de Simananniemi sitt fäderne eller möderne hem och deras sinnen lifvas, då det namnet namnes. Hit återföra de flesta af oss våra käraste minnen. Här under dessa björkar ha vi led efter led i vår barndom lekt och fröjdats; här, just här har mången gårdens vana dotter uttalat det ord. som blef bindande för lifvet; här i dessa träds bark har mången yngling inskurit det namn, som var hanom kärast. Ja det blånande sundet här utanför, de gamla åldriga byggnaderna der borta, allt från det minsta till det största förflyttar sinnet till flydda tider. - Men ej blott stället här och dess minnen utgöra föreningsbandet. Tanken på de personer, som före oss här lefvat och verkat, det goda namn de lemnat efter sig manar de yngre, till efterföljd. Hvad om den berättats har som en tradition gått från led till led och utgör slägtens goda genius, den röda tråd, som leder de yngre på deras väg genom lifvet. Men vi, som nu kallas åldringarna bland här samlade anförvandter, vi som haft lyckan att i 2:ne led sjelfva se våra förebilder, emottaga deras råd och lärdomar, vi utgöra nu på sätt och vis förmedlare af dessa traditioner. Man lärde oss att icke anor och ärfda rikedomar bidraga till det uppväxande slägtets lycka, att blott flit och arbete på egen sjelfständig grund skapar karaktärer och ställer personer på deras rigtiga plats i samhället. Man sade oss, att enighet ger styrka och sammanhållighet inom syskonkretsen, att de äldres exempel utgör det bästa stödet för de yngre.

Huru vi åldringar uppfattat och uppburit till oss komna familjetraditioner, det kunna vi ej sjelfva bedömma. Jag är dock öfvertygad om, att ni tillerkännen oss ett redligt sträfvande dertill och ett sådant erkännande kännes godt. Men frågan om dessa traditioner har ock en annan sida, hvarom vi icke äro jäfviga att fälla ett domslut. Ha nämnda slägtens traditioner, hvilka innefattas i begreppen flit, arbetsamhet, redbarhet och enigt sammanhållande öfvergått till generationen efter oss? Skall samma röda tråd, som kunnat skönjas i 2:ne led före oss, varsnas också i följande leder? Vi äldre kunna trygt intyga, att så är och vi hoppas att så fortfarande kommer att vara; ty bland eder yngre finnas redan män och qvinnor med mognade åsigter i lifvet, med gifven plats i samhället och familjen, ynligar hvilka visat allvarliga sträfvanden uti af fäderne gifven rigtning, unga flickor hvilka bibehålla qvinlighetens behag under de nya former, den nya tidsandan ställer på qvinnan. Det är icke allom gifvet att vara de stora idéernas fanbärare. Också de små krafterna behöfvas i ett älskadt fosterlands tjenst samt förtjena aktning och erkännande. Det stora drifhjulet stannar, då någon af dess kuggar afbrytas eller saknas. Blott vi enhvar stå på vår post och redligen sköta vårt värf, då ha också vi i vår mon bindragit till de stora frågornas lösning och vårt arbete har ej varit förgäfves. Att slägtens goda traditioner skola genom eder fortplantas, det är vår fasta öfvertygelse.

Alltså, vi åldringar kunna nu betrakta vår mission fyld och kunna trygt afträda från skådeplatsen, väl vetande att familjetraditionernas bevarande gått i goda händer. Men på det ni må lyckas, glömmen icke hvad som varit vår, jag menar de äldres, starkaste värn och styrka. Jag kan med så mycket mera skäl säga det, emedan jag, som en af de yngsta inom de gamles led, fått så ofta erfara de goda verkningarna deraf. Jag menar de äldres vakande öga öfver de yngre, deras råd och aldrig trytande hjelpsamhet. Detta har varit frukten af det goda förhållandet inom syskonringen, af den enighet och gemensamhetskänsla, som der varit rådande. Enighet ger styrka, iakttagen ni noggrannt detta, kunnen ni alltid bestå i lifvets stormar och - traditionerna äro bevarade.

Herm. Ad. H:m.

Vuoden 1892 sukukokouksen osanottajat
Veljekset Herman Adolf (seisomassa) ja Johan Edvard Hällström sukukokouksessa 1892 Simananniemellä